Hemsida

Jag reser med mina tankar och landar i finska Uleåborg försommaren 1942. Ingen vet numera vad som utspelade sig den dagen då Äiti tog de två äldsta barnen med sig till järnvägsstationen.

Vad säger en mor till sina telningar, en femåring och en treåring, när hon inte vet vad hon sänder dem till? När hon skulle riskera deras liv om hon håller dem kvar i sin närhet. När hon inte vet vart de reser och vem de kommer att möta. Framför allt vet hon inte när hon ser dem åter.

Den som är fem år och flyr ett krig är oändligt liten men blir i samma stund stor. Stor nog att uppmanas att ta hand om lillasyster, vad som än händer, och för Äiti är det nu det enda sättet att ingjuta lite trygghet i dem – att be dem ta hand om varandra. Kvinnan från Röda korset kommer att se till att själva resan och ankomsten går bra, det vet hon. Det har de lovat henne.

Rösten från krigsbarnet från 1942 överröstas plötsligt av nutiden och flyende människors rop på hjälp. Jag kan inte längre att leva i historien när hjälpen är behövlig i detta nu. Det är för sent att rädda finlandsflickan från framtida psykiska men, men det går att mildra framtidens många ärr. Så läggs min roman i träda men berättelsen kommer att gödas med egna upplevelser och möten med tusentals människor på flykt – då jag tar beslut att bli volontär. Men hur? Året är 2015.

#Minbok #krigsbarn #påflykt #volontär