-
Prinsen från bergen
Han mindes mest bergen, de gulockrafärgade sluttningarna upp mot de violetta och ibland purpurfärgade jättarna och deras omätliga storslagenhet. Hans pappa brukade säga att de såg ut som vida fält med blommande saffranskrokus, gissa om de hade varit rika då. De var i alla fall hans vänner, de solbelysta vänliga bergen, men också hans största utmaning. Bergen var oövervinnerliga, bergen regerade. De bestämde det karga klimatet, att grödorna endast hade en kort sommar att växa. De bestämde den magra jordmånen. De bestämde att transporter hit och vidare krävde mycket människomod. Och att den som blev sjuk, skadad eller förlöste sitt barn kunde få betala med sitt liv. Det fanns inget…
Du kanske också gillar
Rösten från 1942
-
Flickan & utflykten
De packar åter sina väskor och åker med smugglarbilen till Medelhavets strand, så vackert och så oändligt stort. Flickan har aldrig sett något liknande, som en vid öken men ändå inte. Det stora blå böljar lättsamt och glittrar som den klaraste stjärnhimmel. De doppar exalterat sina händer och fötter i det salta vattnet. Mamman säger att hon är orolig, hon och barnen har aldrig känt på något så här stort vatten tidigare och de kan inte simma någon av dem. Flickan tycker mest det är spännande och vackert. I vattenkanten ligger en stor gummibåt och i skogsbrynet rör sig väntande resenärer oroligt. När pappan ser dem börjar han också bli…
-
Affsoffues
Om jag minns rätt var det en gråskum och fuktig höstdag när jag stod inför den stora stenen. Jag hade tidigare under promenaden checkat upp några bronsåldersgravar och par intressanta torpruiner. Fotograferat dem och antecknat. Minnesstenen var avlång, ungefär tre meter på längden, eller enligt beskrivning 5,5 alnar lång, 3 alnar bred och 1½ aln tjock. Det var förhållandevis lätt att ta sig fram till den, även om lövskogen var tät med tjocka busksnår. En liten stig ledde mig fram till stenen och till min stora förvåning hittade jag en gammal informationsskylt intill. Den berättade att stenen från början var en enkel gränssten, men att den för över fyrahundra år…
-
Ljuset från Syrien
Om han ändå fått stanna kvar, i soluppgångarnas land och de många templens stad. I staden där morgonsolen växer som ett lysande klot rakt upp ur den Syriska öknen, likt en glödgande glasboll ur en tusengradig ugn. Precis den sanden som också gett upphov till glas med utsökt lätthet och lyskraft under minst 2000 år. Glasblåsarna härifrån var världskända, och landet ansågs vara glasets vagga. Han tänkte på de svettiga och minutiöst noggranna männen, på deras heta ugnar och deras roterande glödbollar. Han tänkte på glaskraset som låg bredvid, och att han själv var lite som det handblåsta glaset. Som skärvorna. Hans stad var den som omslöt den uråldriga fästningen.…
-
Vår Mohammad
”Hi Cia, I want to tell you someting and not now. Can you come to camp?” Det blinkar till i telefonen när meddelandet landar hos mig. Jag skulle vilja veta mer om vad han vill berätta, vår Mohammad, men det är trassligt med översättningarna arabiska – svenska så jag avstår. Han har inte lärt sig engelska så jag gissar att någon vän hjälpt honom skriva. Trots att vi inte träffats så många gånger har han min tillit. Jag ser det i hans blick, han skojar inte. För honom är livet på allvar. Det finns inget ytligt hos den pojken, han är som en svart tjärn i myren. Där tillvaron är…
