-
Prinsen från bergen
Han mindes mest bergen, de gulockrafärgade sluttningarna upp mot de violetta och ibland purpurfärgade jättarna och deras omätliga storslagenhet. Hans pappa brukade säga att de såg ut som vida fält med blommande saffranskrokus, gissa om de hade varit rika då. De var i alla fall hans vänner, de solbelysta vänliga bergen, men också hans största utmaning. Bergen var oövervinnerliga, bergen regerade. De bestämde det karga klimatet, att grödorna endast hade en kort sommar att växa. De bestämde den magra jordmånen. De bestämde att transporter hit och vidare krävde mycket människomod. Och att den som blev sjuk, skadad eller förlöste sitt barn kunde få betala med sitt liv. Det fanns inget…
-
Flickan & utflykten
De packar åter sina väskor och åker med smugglarbilen till Medelhavets strand, så vackert och så oändligt stort. Flickan har aldrig sett något liknande, som en vid öken men ändå inte. Det stora blå böljar lättsamt och glittrar som den klaraste stjärnhimmel. De doppar exalterat sina händer och fötter i det salta vattnet. Mamman säger att hon är orolig, hon och barnen har aldrig känt på något så här stort vatten tidigare och de kan inte simma någon av dem. Flickan tycker mest det är spännande och vackert. I vattenkanten ligger en stor gummibåt och i skogsbrynet rör sig väntande resenärer oroligt. När pappan ser dem börjar han också bli…
-
Ljuset från Syrien
Om han ändå fått stanna kvar, i soluppgångarnas land och de många templens stad. I staden där morgonsolen växer som ett lysande klot rakt upp ur den Syriska öknen, likt en glödgande glasboll ur en tusengradig ugn. Precis den sanden som också gett upphov till glas med utsökt lätthet och lyskraft under minst 2000 år. Glasblåsarna härifrån var världskända, och landet ansågs vara glasets vagga. Han tänkte på de svettiga och minutiöst noggranna männen, på deras heta ugnar och deras roterande glödbollar. Han tänkte på glaskraset som låg bredvid, och att han själv var lite som det handblåsta glaset. Som skärvorna. Hans stad var den som omslöt den uråldriga fästningen.…
-
Att ta emot ett barn
Sverige, Nordskåne, maj 1942 Det går som löpeld genom landet: Finlands sak är vår! Och en av de insatser man kan göra för broderslandet är att ta emot ett krigsbarn med öppna armar. Det samtalas friskt om detta i kyrkan, ja, i lanthandeln också och till och med i deras egen sybehörsaffär. Egentligen verkar nog Sverige mer intresserade av att ta emot barnen, än Finland att sända iväg dem. Behovet av att göra gott är enormt stort. Ester och Arvida har diskuterat saken noga och tagit beslutet, det finns utrymme för ännu en person i deras hem. Ett litet barn! De har ansökt och precis fått beskedet att de anses…
-
Vår Mohammad
”Hi Cia, I want to tell you someting and not now. Can you come to camp?” Det blinkar till i telefonen när meddelandet landar hos mig. Jag skulle vilja veta mer om vad han vill berätta, vår Mohammad, men det är trassligt med översättningarna arabiska – svenska så jag avstår. Han har inte lärt sig engelska så jag gissar att någon vän hjälpt honom skriva. Trots att vi inte träffats så många gånger har han min tillit. Jag ser det i hans blick, han skojar inte. För honom är livet på allvar. Det finns inget ytligt hos den pojken, han är som en svart tjärn i myren. Där tillvaron är…
-
Hundra pepparkakor senare
Sitter vid ratten och kör genom decembermörkret. Tystnaden är total. Inte från baksätet, där sitter pojkarna och tjattrar som vanligt. Om liv och banor, digitala spel förstås. Våra besök på språkcaféet påverkar inte dem på samma sätt, de bara lever på – som om det vore vardag. Det är det också förstås. En helt vanlig torsdag med tillhörande språkcafé. Jag däremot, blir tystare än tyst. Så många intryck att hantera. Andra människors livsglädje, famlande i en ny tillvaro och några slocknade blickar. Allt gör avtryck i min livsväv. Tänker på alla färgglada pepparkakshjärtan som pryder deras rum denna kväll. På barnens kreativa spritsande av kristyr och dekorerande med gnistrande strössel.…
-
Rösten från 1942
Jag reser med mina tankar och landar i finska Uleåborg försommaren 1942. Ingen vet numera vad som utspelade sig den dagen då Äiti tog de två äldsta barnen med sig till järnvägsstationen. Vad säger en mor till sina telningar, en femåring och en treåring, när hon inte vet vad hon sänder dem till? När hon skulle riskera deras liv om hon håller dem kvar i sin närhet. När hon inte vet vart de reser och vem de kommer att möta. Framför allt vet hon inte när hon ser dem åter. Den som är fem år och flyr ett krig är oändligt liten men blir i samma stund stor. Stor nog…
-
En annan berättelse…
Jag satt i en försommarträdgård och skrev på en annan berättelse. Den handlade om min hundramilavandring på Skåneleden och den handlade om varför jag påbörjade den. Den handlade om döden, sorgen som byggde bo på mitt huvud, vandrandet tillbaka till livet och upplevelserna längs vägen. Berättelsen handlade också om ett krigsbarn. 2015 blev jag avbruten. Volontären