Cia
-
Naturen som arena
Fem fantastiska år som volontär och medhjälpare i projektet ”Naturen som arena för integration” ger så mycket inspiration. Totalt har de fem åren gett möten i naturen med över fyratusen personer. Läs min text i foldern ”Naturen som arena”, den kommer också att presenteras i ett kapitel i boken ”Flickorna på tåget”. Du hittar texten här: https://www.skanskalandskap.se/utomhuspedagogik/integration/naturen-som-arena-for-integration
-
Ekorren
Reste jorden runt idag, på bara några timmar. Började med Kenya och upplevde elefanter och giraffer. Hamnade sen bland björnar i Bosnien och därefter raka vägen till Libanon. I stallet bräkte får och getter och två hundar var hjälpredor. Den ena ville bara ha kokt kött, den andra åt allt som serverades.Det är alltid lika spännande, ger oändligt många synvinklar och nya tankar – att vandra med nyanlända.Som en ekorre inför vintern samlar jag; upplevelser, tankar, energier och leenden. Många leenden, hela bussen full faktiskt.Det där samlandet är viktigt för mig. För att försöka förstå, bygga broar mellan oss. Skapa egna slutsatser, inte överta begagnade. Naturen ger oss chansen att…
-
Vår Mohammad
”Hi Cia, I want to tell you someting and not now. Can you come to camp?” Det blinkar till i telefonen när meddelandet landar hos mig. Jag skulle vilja veta mer om vad han vill berätta, vår Mohammad, men det är trassligt med översättningarna arabiska – svenska så jag avstår. Han har inte lärt sig engelska så jag gissar att någon vän hjälpt honom skriva. Trots att vi inte träffats så många gånger har han min tillit. Jag ser det i hans blick, han skojar inte. För honom är livet på allvar. Det finns inget ytligt hos den pojken, han är som en svart tjärn i myren. Där tillvaron är…
-
Hundra pepparkakor senare
Sitter vid ratten och kör genom decembermörkret. Tystnaden är total. Inte från baksätet, där sitter pojkarna och tjattrar som vanligt. Om liv och banor, digitala spel förstås. Våra besök på språkcaféet påverkar inte dem på samma sätt, de bara lever på – som om det vore vardag. Det är det också förstås. En helt vanlig torsdag med tillhörande språkcafé. Jag däremot, blir tystare än tyst. Så många intryck att hantera. Andra människors livsglädje, famlande i en ny tillvaro och några slocknade blickar. Allt gör avtryck i min livsväv. Tänker på alla färgglada pepparkakshjärtan som pryder deras rum denna kväll. På barnens kreativa spritsande av kristyr och dekorerande med gnistrande strössel.…
-
En annan berättelse…
Jag satt i en försommarträdgård och skrev på en annan berättelse. Den handlade om min hundramilavandring på Skåneleden och den handlade om varför jag påbörjade den. Den handlade om döden, sorgen som byggde bo på mitt huvud, vandrandet tillbaka till livet och upplevelserna längs vägen. Berättelsen handlade också om ett krigsbarn. 2015 blev jag avbruten. Volontären
