Sitter vid ratten och kör genom decembermörkret.  Tystnaden är total. Inte från baksätet, där sitter pojkarna och tjattrar som vanligt. Om liv och banor, digitala spel förstås. Våra besök på språkcaféet påverkar inte dem på samma sätt, de bara lever på – som om det vore vardag. Det är det också förstås. En helt vanlig torsdag med tillhörande språkcafé. Jag däremot, blir tystare än tyst. Så många intryck att hantera. Andra människors livsglädje, famlande i en ny tillvaro och några slocknade blickar. Allt gör avtryck i min livsväv. Tänker på alla färgglada pepparkakshjärtan som pryder deras rum denna kväll. På barnens kreativa spritsande av kristyr och dekorerande med gnistrande strössel.…