Prinsen från bergen

Han mindes mest bergen, de gulockrafärgade sluttningarna upp mot de violetta och ibland purpurfärgade jättarna och deras omätliga storslagenhet. Hans pappa brukade säga att de såg ut som vida fält med blommande saffranskrokus, gissa om de hade varit rika då. De var i alla fall hans vänner, de solbelysta vänliga bergen, men också hans största utmaning. Bergen var oövervinnerliga, bergen regerade. De bestämde det karga klimatet, att grödorna endast hade en kort sommar att växa. De bestämde den magra jordmånen. De bestämde att transporter hit och vidare krävde mycket människomod. Och att den som blev sjuk, skadad eller förlöste sitt barn kunde få betala med sitt liv. Det fanns inget sjukhus. Men han blev född, precis som han skulle – och hälsades till jorden som familjens lille prins.

Han mindes också de långa vintrarna då jättvännerna låg täckta med gnistrande vit snö. Hur han och syskonen kunde kura på den tjocka mattan vid den värmande eldstaden. Det lilla lerhuset hade bara ett rum så det var här man samlades. De små fönsterna var egentligen skottgluggar och släppte inte in så mycket ljus. Han mindes att när det blev mörkt så blev det mörkt. Det fanns ingen el här uppe i bergen. Inte vatten heller, eller jo man fick trava iväg och hämta vatten. Berget bjöd på gott vatten men man var tvungen att traska ganska långt. Under sommartorkan var det svårt, likaså när vinterkylan frös ner landskapet. Men det var hans plats, även om det var kargt – 3000 meter över havet. De kallade platsen Hazarajat. Den låg mitt i ett bergsmassiv i landet Afghanistan.