Vår Mohammad

”Hi Cia, I want to tell you someting and not now.

Can you come to camp?” Det blinkar till i telefonen när meddelandet landar hos mig. Jag skulle vilja veta mer om vad han vill berätta, vår Mohammad, men det är trassligt med översättningarna arabiska – svenska så jag avstår. Han har inte lärt sig engelska så jag gissar att någon vän hjälpt honom skriva. Trots att vi inte träffats så många gånger har han min tillit. Jag ser det i hans blick, han skojar inte. För honom är livet på allvar. Det finns inget ytligt hos den pojken, han är som en svart tjärn i myren. Där tillvaron är nerkokad till väsentligheter, och det är så vilsamt att få vara där. Utan bjäfs och tingeltangel. Hans ögon är genuin värme och omtanke, men jag har också sett dem bli hårda och svarta, av ilska och sorg och frustration. Över sakernas tillstånd. Över att fängslas i en främmande stadsdel för att man är främling, för att man ställer fel fråga. Över att se regeringsmakten fängsla och döda den som tycker annorlunda. Han hade tur som släpptes fri.