Flickan & utflykten

De packar åter sina väskor och åker med smugglarbilen till Medelhavets strand, så vackert och så oändligt stort. Flickan har aldrig sett något liknande, som en vid öken men ändå inte. Det stora blå böljar lättsamt och glittrar som den klaraste stjärnhimmel. De doppar exalterat sina händer och fötter i det salta vattnet. Mamman säger att hon är orolig, hon och barnen har aldrig känt på något så här stort vatten tidigare och de kan inte simma någon av dem. Flickan tycker mest det är spännande och vackert.

I vattenkanten ligger en stor gummibåt och i skogsbrynet rör sig väntande resenärer oroligt. När pappan ser dem börjar han också bli bekymrad, de är långt fler än vad båten tål. Den är byggd för max tolv personer, smugglarna kan väl inte tänka att alla dessa människor ska rymmas i den? Men det gör de. Hotfullt förser smugglarna alla med flytväst, pappan granskar materialet och misstänker att de inte är korrekt tillverkade. Han skulle vilja opponera sig men smugglarna är beväpnade och hetsar dem att ta på västarna och kliva i båten. Hade han granskat innehållet skulle han kanske hittat skum som de facto suger upp vatten istället för tvärtom. I värsta fall bubbelplast eller pressat papper. En livväst som istället för att sträva uppåt – sjunker till botten.

Ett sextiotal personer klämmer så ihop sig i den lilla båten, i ärlighetens namn är det så trångt att det blir svårt att andas ordentligt. Mitt i kalabaliken tappar lillasyster både sin ena sko och brödbiten som hon tuggade på och nu gråter hon hejdlöst. De kan skönja brödet på golvet, men ser också när många fötter trampar det till en platt och smulig sörja. Det finns inget de kan göra för att trösta lillasyster, alla sitter som i ett skruvstäd. I fyra långa timmar. Det som sexårsflickan tyckte var ett vackert och spännande hav har förvandlats till något nästan obeskrivligt hemskt och hon vill inget annat än komma i land och få fast mark under sina fötter.