Ljuset från Syrien

Om han ändå fått stanna kvar, i soluppgångarnas land och de många templens stad. I staden där morgonsolen växer som ett lysande klot rakt upp ur den Syriska öknen, likt en glödgande glasboll ur en tusengradig ugn. Precis den sanden som också gett upphov till glas med utsökt lätthet och lyskraft under minst 2000 år. Glasblåsarna härifrån var världskända, och landet ansågs vara glasets vagga. Han tänkte på de svettiga och minutiöst noggranna männen, på deras heta ugnar och deras roterande glödbollar.

Han tänkte på glaskraset som låg bredvid, och att han själv var lite som det handblåsta glaset. Som skärvorna. Hans stad var den som omslöt den uråldriga fästningen. I skuggan av den var han född och uppvuxen, där hade han struttat omkring genom sina barnaår och äventyrslevt sin ungdomstid. Tänk om han hade fått växa klart och sitta där under palmerna, spela kort, musicera och lära sig dricka starkt kardemummakaffe. Det fanns i sanning ingen vackrare plats än hans.